Tänk att ett litet ord kan röra upp så mycket känslor!

Neger, Ranelid, Sj, Hen...

Jag letar nya barnböcker att läsa för vår son och förlaget Olika har givit ut en bok om Kivi och monsterhund. Det är den första bok på svenska där man använder pronomenet hen. Fantastiskt tycker jag, delvis för att vi inte kategorisera huvudpersonen som endera könet och därmed inte tillskriver den könsstereotypiska egenskaper, utöver de som författaren ger karaktären, men också för att möjliggöra identifikation. Ett barns könstillhörighet inte är så uppenbar och självklar som man kanske vill tro bara för att det har snopp eller snippa.

Men det skapade en debatt som får mig att häpna. Är det så provocerande att frångå den språkliga normen? Att inte kunna könsbestämma? Jag har vänner som rynkar på näsan och konstaterar att "det ordet kommer jag aldrig ta i min mun!" Men vad är det som är så skrämmande? Barnen struntar väl i om man säger den, det, han, hon eller hen? En tvååring kan lär sig tio ord eller fler om dagen. Vissa lär sig ett nytt ord ca var nittionde minut. Hen är bara ytterligare ett. Det känns som en enda stor missuppfattning, som de som argumenterar att det är synd om pojkarna om de inte ska få leka med bilar och om flickorna om de inte får ha sina dockor. Det handlar ju inte om att ta bort något utan att tillföra något som berikar barnens lek och i detta fall barnens språk. Att kunna leka både med bilar och dockor. Att kunna säga både han, hon och hen.